i wanna say goodbye
Vad hände?
Jag sitter här och tittar tillbaka, tittar i gamla album och känner hur mina ögon börjar blötas av tårar.
Jag förstår inte, hur den här lilla flickan som alltid var så glad, full av energi och hög på livet kunde bli så tom inuti.
Skrattet, känslan och viljan, allt var så äkta. Det var så jag tog mig igenom varje dag, för att kampen aldrig fanns där.
Livet fyllt av skratt blev så snabbt fyllt av ångest och jag fattar inte hur jag, som alltid var så glad kunde bli en sån negativ person. Jag hann inte ens leva, jag blev tvingad till att växa upp för fort. Det och mycket annat har gjort mig till den personen som jag är idag. Jag vågar inte släppa in människor i mitt liv och när jag väl gör det så lever jag i rädslan för att bli lämnad ensam. Det är sjukt och patetiskt och jag vill inte leva så. Jag vill kunna säga till mig själv att jag duger. Men det gör jag inte, jag är inte perfekt och har aldrig påstått det heller. Jag har mna brister och har lärt mig att leva med mina brister och misstag som jag gjort pga dom. Jag tänker inte ångra allt jag sagt och gjort, för jag är bara Ida, jag gillar inte den jag har blivit, inte andra heller. För jag vill vara som förut, då jag inte visste vad olycka va. Jag har tagit smällar, smällar som jag är värd och smällar som andra egentligen borde tagit. Jag har hållt min käft och tagit emot all skit som sårat mig sjukt mycket. Jag ställer upp, jag står för vad jag gör. Samvetet slår tillbaka varje dag. Jag vaknar upp med en knut i magen och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte lita på någon, hur skulle jag kunna? så många som bara svikit. Allt jag vill är att vara den lilla flickan igen, flickan som hoppar upp i mammas knä när mardrömarna slår till, när man ramlar och skrapar upp knät eller när det bara känns grått. Jag saknar mammas röst när hon säger att allting kommer bli bra och när jag som liten liten flicka tror på orden och vet med säkerhet att det är sanningen. Nu spelar ingenting roll längre. Jag har kämpat mig hit, till den platsen där jag står idag. Med all skada som jag fått ta emot men nu, nu orkar jag inte ta mig vidare. I alla dessa år har min kamp varit att ta mig ur sängen, att klä på mig och åkte till skolan och att faktiskt orka ta mig igenom en hel skoldag. Allt slår tillbaka nu efter alla år så kommer slagen en efter en, hårdare och hårdare och jag känner hur jag sakta men säkert faller till marken och jag orkar inte kämpa emot. Jag orkar inte skydda mig från slagen för nu är jag här, då jag måste göra ett val. Och jag väljer inte längre skolan, vänner eller familj, Jag väljer mig själv. Om jag ska orka, om jag ska ta mig igenom mitt liv, om jag ska komma någon stans och om jag inte ska ta mitt liv så måste jag välja mig själv. För jag hatar det jag ser när jag tittar mig i spegeln. jag är inte den personen jag en gång var, jag kommer inte bli den personen igen. Jag är Ida en 15 årig tjej som står för vad jag tycker, jag låter inte mig själv ta någon skit längre och om jag blir illa behandlad så låter jag ALLA veta det. Jag står för vad jag tycker och jag vägrar låta folk köra över mig.
Jag är trött på folk som ser ner på mig och skrattar för att jag inte är som alla andra. Men här är grejen. Jag har mina anledningar till varför jag är som jag är. Av ren livserfarenhet så vet jag att livet inte alltid blir som man tänkt. Det är bara bita i det sura äpplet och ta sig vidare. Men jag vägrar vara som alla andra. För jag är jag, även om jag inte längre vet vem jag är så är jag Ida och att vara som alla andra är väl inte speciellt, men att vara sig själv är unikt.
Jag har kommit fram till många slutsatser och jag hoppas att dom som står mig nära inpå livet kan acceptera mina val tillslut, jag gör mtit bästa, har alltid gjort och kommer alltid göra. Även om det blir fel och allt går snett så klarar jag mig, det har jag alltid gjort.
Än så länge har jag kommit fram till detta: Skolan kan ta sig, jag orkar inte. Jag gör så mycket skolarbete som jag orkar men går det inte så går det inte. Som det ser ut nu, IV eller inget gymnasie alls. Vad är bäst, IV och gå om ett år eller ett år i gymnasiet och sen hoppa av? precis. IV blir det eller friår.
Vänner; jag har ägnat mitt liv åt att leva upp till alla andras förväntningar, jag vägrar. Jag försöker alltid bevisa för folk att jag duger. Jag vill att alla ska gilla mig för den jag är, inte den jah borde vara. Men å andra sidan, jag lever inte i en perfekt värld. Hur som helst är mina vänner det viktigaste för mig, vänner och familj. Det är mmitt nr 1. Anledningen till att jag fortfarande står här idag. Jag har tre personer att tacka för det, Sophia, pappa och linn. Det är det viktigaste för mig nu.
Förlåt för att jag inte är som alla vill att jag ska vara, förlåt för att vissa känner att dom måste skämmas över mig, förlåt för att jag säger duma saker, förlåt för att jag inte alltid räcker till, förlåt.
Jag orkar inte, inte just nu, inte under en lång tid framåt.
Hej då
Kommentarer
Trackback
