.

Jag gråter, på riktigt. Alla förtjänar att leva ett bra liv, men det betyder inte att ett bra liv betyder inga bekymer. Det är klart att saker går fel, att man gör misstag. Men att se alla undomar som sitter i det där fängelset, hur dom lever, hur deras frihet bara tas ifrån dom, hlet utstängda från hela samhället och att veta att det är tio gånger värre om inte mer att sitta inne på riktigt, hur väljer man att hamna där? hur kommer man in på fel väg från början. Jag tror inte på att det handlar om sketen barndom för vem har egentligen haft en perfekt barndom? Jag vet igentligen ingenting om dom där killarna. Men varje förälder gör väl allt för ens barn? även om man inte tror det själv? Jag vet att mitt liv inte varit enkelt. Jag tittar tillbaka och om jag kunde, om det gick skulle jag ändra 12 år av mitt liv och det är sant. 12 är av misstag och mardrömmar. 12 år av svek och misstro. 12 år av osynlighet. Om jag fick skulle jag gå tillbaka i tiden och göra om ALLT men jag kan inte. Jag får leva med skiten som jag ställt till med. Men jag är inte ute och slåss om kvällarna, knarkar eller snor saker. Jag beter mig inte illa. Okej ibland kanske. Men det finns inte där. Redan från födsel så finns det inprogramerat i hjärnan att slåss är fel på samma sätt som man vet att man inte sätter handen på spisplattan. Man bara vet. Så jag förstår inte vart det går fel?

Jag fattar nu att jag skulle varit där om jag inte hade min pappa, jag vet att jag aldrig skulle ändrat på mig om det inte var för pappa. Jag vet att jag aldrig skulle gått till skolan varje dag och kunna se en framtid framför mig, framförallt skulle jag nog kanske inte sitta här över huvud taget. Jag vet inte när eller vart i mitt liv som jag valde att börja om. Men jag tror att det är när man står inför det där själv, när man inte längre kan vara kaxig, när man blir sådär liten och svag därför att en större person tittar ner på en. När man inte längre har övertaget. Då man ligger där på marken och inte längre kan se, jag tror det var då jag fattade att allt hade gått fel. Jag kommer alltid att skylla på mig själv för det som hände, jag får fortfarande ont i magen varje dag sedan en dagen. Jag tror inte att dom som var där den dagen fattar hur svårt det är, för man kommer aldrig över det. Och det är inte fören man ser själv hur illa det kan gå och till den låga nivån en person kan sjunka som man fattar att man själv inte vill hamna där. Jag borde vara glad att jag inte har knarkar ögon men det är jag inte. För lärdomen var nog inte värd det. Jag är ärrad för livet, och jag hatar det.


/Ida