.

Jag tänker inte dölja allt som hänt, jag tänker inte gå med huvudet högt och låssas som om allt är bra. När jag är ledsen så ska jag fan kunna få säga det. Varför ska jag vara tyst om det som hänt? varför ska jag låta bli och berätta för folk om det som är en del av mitt liv. Hade jag varit den jag är idag utan all den där skiten? hade jag varit såhär stark? hade jag klarat ångesten? nej, antagligen inte. Så när någon frågar vem jag är så vill jag vara ärlig. Varför ska jag skämas? Det var inte jag som gjorde fel. När jag var liten berättade jag för alla om det som jag kunde, visste och varit med om. Det lädde till så mycket problem att jag slutade lita på folk. Jag var 5 år, FEM FUCKING ÅR! det är fan sjukt. Jag ska dölja någonting, när mina barn sen frågar mig om mitt liv ska jag inte sitta och säga att det var pefekt och jag var så perfekt, jag vill kunna säga; Ja jag hade det skit, jag mådde skit och berätta allt som hände och sedan tillägga att jag var stark, att jag reste mig upp och tog mig vidare för det är DET som räknas. Att jag gick ut grundskolan med skapliga betyg, att jag kom in på det gymnasiet jag ville och kommer få den utbildning jag vill ha. För första gången i mitt liv ser allt så ljust ut, jag är så grymt lycklig just nu och jag tänker bara det härförtjänar jag men samtidigt känns det så ego! Varför? jag förtjänar allt det här, för en gångs skull behöver jag inte sätta ett fejk smile på läpparna när jag går hemifrån på morgonen, är inte det en bra sak? Jo, det är bara 2 st i hela världen som vet min riktiga historia, mitt fuckade liv och hur dåligt jag faktiskt mått. Är itne det sjukt att inte ens min egna mamma vet exakt? Jag har lidit mest av det.

Vi kan alla överleva. Men nu, när jag gått vidare så är det fan på tiden att jag lever livet. Så titta inte ner på mig när jag berättar allt. Jag är den jag är, och jag skulle inte vara den Ida som alla känner idag om det inte var för allt det här, skulle ni vilja det? NEJ SKULLE INTE TRO DET!


Allt för mig, godnatt
/Ida