.

Ingen vet den riktiga sanningen om mig. Varför jag blev den jag blev och varör jag gjorde oms jag gjorde. Ingen vet vad jag var tvungen att gå igenom och att jag mådde så dåligt. Ingen vet ett piss om mig igentligen. Och så ska det va, så vill jag att det ska va. jag älskade tanken att börja i gymnasiet i en skola längre bort, i en annan kommun för att ingen känner mig och vet något överhuvudtaget om min bakgrund men nu, när vissa saker har förändrats. När jag sätt lärarna och börjar fatta hur vissa av dom fungerar så blir jag så rädd att jag ska falla tillbaka. Det är så lätt att göra det om man väl gått över gränsen en gång tidigare. Allt blev kaos sist och det var inte meningen. jag sårade så många människor pga av allt och jag hatar att tänka på den jag var. jag hatar allt som jag gjort och ångrar det så djupt. Det skär i hjärtat när jag tänker på allting som hände. Jag vill inte falla tillbaka, jag vill inte bli som då. Tro det eller ej, trots att det var kul vissa gånger så orkar jag inte tjaffset och mötena. allt jag vill är att sitta och göra det jag ska i lugn och ro utan att bry mig om nått annat än mig själv. För första gången på evigheter. Men det känns som nått håller mig tillbaka. Som om jag BORDE vara sådär elak och dum. Jag ville ha en förändring men allt börjar bli precis som förut. Jag märkte det idag. Att gränsen är så lå på mig att det krävs så pyttelite för att jag ska brista. det är kört. Så total kört. En gång kaosbarn, alltid kaosbarn...


jag borde inte, jag vill inte och jag ska inte. Men ändå blir det så automatiskt.
Jag hatar det mer än något annat. Varöfr är jag så hopplös?