.

Jag önskar du kunde se mig nu. Se vart jag har kommit i livet, vart jag är påväg. Se vilken bra människa jag faktiskt är. Du som sa att jag aldrig skulle bli nått. Att jag va en looser, titta på mig nu! Ser du vem jag är? Jag vill att du ska se hur stark jag är. Jag är rädd när jag går ute bland ställen  jag vet att du kan dyka upp på men något säger mig att hålla huvudet högt och fortsätta frammåt. Det har jag gjort. Den där dagen tog du någonting ifrån mig, min värdighet. Du förstörde faktiskt mitt liv och tog mina bästa vänner ifrån mig. Jag har aldrig sätt en människa ge mig den där blicken du gav mig, blicken som nedvärderar och bryter sönder en annan person. Men du lyckades inte ta allt ifrån mig, du glömde styrkan. Styrkan som jag fick ha för att ta mig upp ur sängen på morgonen, styrkan att hålla upp huvudet, styrkan att hålla tillbaka tårarna och fortsätta kämpa. Styrkan att hitta livsglädjen. Jag blev tvungen att slåss mot mina demoner och jag vann. Kanske inte i dina ögon, men jag vann. Jag vann livet. En dag ska jag tacka dig, på riktigt. För att du ändå gjorde mig till någon. För att du var den där som gick över gränsen och fick mig att flippa ut, för att du fick mig att ändra min livsstil och för att du fick mig att öppna ögonen. ´Jag kommer aldrig förlåta det du gjorde för du förstörde en del av mig. En del som kommer ta år att bygga upp. Men du gjorde mig till någon. Du fick mig att bli den jag är idag. Och ärligt talat så vill jag inte vara någon annan människa än jag. Hur ful och dum jag än är. Så vill jag vara den jag är just precis nu.

Nu tänker jag lämna ångesten, tårarna och rädslan. Jag tänker lämna minnet och all skit. Jag lägger det i mitt skrin, jag lägger det där och om några år ska jag plocka fram det, jag ska ta fram det och inte tänka på hur dåligt jag mådde utan jag ska tänka på vilken underbart bra människa jag är trots allt. Då ska jag fälla tårar, tårar av lycka!

/Ida